Jag ääälskar musikaler i alla former och blev stormförtjust när jag i mellandagarna blev medbjuden av en vän att se Jesus Chist Superstar på Malmö opera. Live-föreställningar slår givetvis tv-soffan med hästlängder men har en enda brist, nämligen att man inte törs sjunga med så högt som man skulle vilja.Jag såg för ca 10 år sedan (i samband med en livad klassresa) en uppsättning av 70-tals-musikalen i West End i London och blev då inte särskilt imponerad av den ganska dystra skildringen av sista veckan i Jesu liv. Av alla musikaler jag sett (bland annat Les Misérables, Starlight Express, A Chorus Line, Cats m.fl.) placerar jag Jesus Christ Superstar längst ner på listan. Därför traskar jag till operahuset med ganska låga förväntningar på storyn men däremot med enorma förväntningar på huvudrollsinnehavaren Ola Salo, som för övrigt även har översatt de engelska texterna till svenska.
Kanske är det de höga förväntningarna som gör att jag till en början blir lite smått besviken på Olas prestation. Den karisma som jag förväntat mig att prästsonen och tillika popidolen skulle utstråla i sin gestaltning av Guds son lyser enligt min mening med sin frånvaro. Istället framställs Jesus som en aningens självgod,arrogant och nonchalant människa med näst intill storhetsvansinne, dock märkbart sårbar och på gränsen till att förlora allt förstånd. Jesus kostym med fuskpälskrage och trendiga solglajjor, falddermusfåtöljen som är en del av rekvisitan, kundvagnen som Jesus blir inrullad i istället för att rida på en åsna och den svenska översättningen som är fylld av sarkasm och slang, allt detta gör mig också till en början en smula irriterad och besviken.
Aningens oroad som jag är över min egen "tantiga" reaktion känner jag mig lättad när jag efterhand kommer fram till att det säkerligen är både Olas och Ronny Danielssons (regissören) avsikt att göra Jesus mer begriplig och framställa honom som en "vanlig" människa. Ola Salo växer i sin roll och framstår som mer seriös allt eftersom dramat fortskrider. Slutligen släpper jag efter och låter mig roas kungligt av musik, dans och skådespeleri. Texterna är dråpliga men faktiskt genialiska och jag skrattar högt många gånger. ”Visste du på korset redan, blodig och sårig att det var finalen på en kioskvältar-story?” och ”Varför dejtade du ett fnask? Snacka om ett rejält magplask!” är bara ett litet smakprov på otaliga fyndiga strofer.
Patrik Martinsson som spelar Judas är lysande rakt igenom (han ligger för övrigt inne med ett gäng ständigt exponerade magrutor). Fred Johanson spelar Pontus Pilatus med respektingivande pondus. Åsa Fång i rollen som Maria Magdalena får fjunen på mina armar att resa sig när hon sjunger "Hur visar jag min kärlek" ("I don't know how to love him") med en av de mest klara stämmor jag någonsin hört. När Herodes, (Lars Humble) skakar sina lurviga i ett glittrigt gala-nummer inser jag att att ensemblen har lyckats att göra om en musikal som jag minns som grå och inte särskilt upplyftande till en föreställning som innehåller allt det som jag älskar hos en musikal. Tankvärd story, medryckande dans, lysande rollprestationer och underbar musik!
